SEMLA
Jag har idag ätit min första semla på ca 8-10 år.
Det hela började när min syster fyllde år i anslutning till fettisdagen. Min mamma bakade då semlor istället för kakor och tårta på kalaset. Jag åt två eller tre semlor och blev tämligen mätt, men än så länge var allt frid och fröjd. När så natten kom, fick jag magsjuka med feber. Febern gjorde att jag hamnade i någon slags yra, där jag drömde om stora semlor som kom flygande emot mig, för att sedan vakna och spy som en räv. Jag somnade om, semlorna kom tillbaka och jag spydde igen. Så höll det på några gånger.
Alltsedan dess har jag hållit mig på armlängds avstånd från dessa djävulens bakverk. Men idag var det dags att “face the fear” Jag var på möte i kommunhuset. När det var dags för kaffe, tjoade en av tjänstemännen glatt, “och vi bjuder på semlor också”. I det här läget kunde jag inte tacka nej, jag ville helt enkelt inte dra min spyhistoria för alla där och jag var för trögtänkt för att hinna hitta på nån konstig allergi. Så det var bara att bita i den feta semlan…
Mina händer darrade (jag är seriös) när jag skulle ta den första tuggan. Jag kan absolut inte säga att det smakade illa, tvärtom, det var ganska gott. Men jag mådde illa hela tiden när jag plågade i mig semlan och jag gör det igen nu när jag skriver om det. Det får nog dröja 8-10 år till innan jag äter nästa…
