AXEL @ WORK

Är faktiskt mycket positivt överraskad av konserten igår. Jag är ju inget stort Shakira-fan precis, och att jag haft hennes skiva snurrande i bilhallen typ tre veckor i streck har faktiskt inte gjort saken bättre heller. Men det är något speciellt med live-musik, det blir alltid så mycket bättre och man rycks med vare sig man vill eller ej. Dessutom var faktiskt Shakira mycket proffsigare än jag trodde. Hon både sjunger jättebra, spelar gitarr och munspel, för att inte tala om höftrörelserna… NAJS =)

Vip-förfesten var också över förväntan, halva melodifestivalen var där, samt några svt-folk, Börje Salming och roligast att se Johan Glans. Han var faktiskt lite lik Magnus i kvarteret skatan även privat. Det var gott käk och gratis dricka, jag körde visserligen, men gratis cola är också gott.

På efterfesten på Café Opera vågade jag dock inte beställa Cola, visste inte riktigt vad jag skulle få då… Så det fick bli vatten. Efterfesten var väl det som var något av en besvikelse. Vi stannade ca 30-40 minuter på “Cafét” som bratsen säger. Sen hade vi fått nog av plastiga låtsasmänniskor som låtsasskrattar och låtsaskramas. Vi längtade hem till trygga lilla Nypan igen. Så vi var coolast på festen och gick därifrån. Over and out!

Ikväll ska jag på Shakira-konsert. Det börjar ca 18.30 med lite mat och dryck vid vip-entrén, sen blir det konsert och efter det vip-efterfest på Café Opera…

… Tänkte bara skryta lite.

Ikväll ska jag åka till Oxelösund för att gå på konsert. Ni behöver inte läsa igen, det stämmer. Till folkets hus i Oxelösund kommer ikväll riksteaterns JAM allstars. En del av detta är Sirqus Alfon, ett helt galet gatumusikantband, som en av mina äldsta vänner Markus är med i. Ni måste gå in på hemsidan och kolla in videon, den ligger under media.

Det som är extra roligt är att vi kommer bli ett helt gäng som åker dit. Gamla klasskompisar från högstadiet, som inte har setts på jättelänge. Världens reunion.

Ring om ni vill hänga på!

Jag slängs mellan hopp och förtvivlan, jag tror något är klart, men jag fastnar i detaljer och fylls av ångest för att hinna, trots att jag har haft flera veckor på mig att ta tag i saker. Magen vrider sig och jag skulle kunna kräkas. Sen löser jag problemet och lutar mig tillbaka, bara för att inse att nästa moment har kört ihop sig…

Varför kan inte saker bara gå smidigt? Varför kan inte lite att göra, vara lagom ibland. Varför måste jag slängas mellan hopp och förtvivlan?