Hopp och förtvivlan
Jag slängs mellan hopp och förtvivlan, jag tror något är klart, men jag fastnar i detaljer och fylls av ångest för att hinna, trots att jag har haft flera veckor på mig att ta tag i saker. Magen vrider sig och jag skulle kunna kräkas. Sen löser jag problemet och lutar mig tillbaka, bara för att inse att nästa moment har kört ihop sig…
Varför kan inte saker bara gå smidigt? Varför kan inte lite att göra, vara lagom ibland. Varför måste jag slängas mellan hopp och förtvivlan?
